Jag har nog aldrig ätit så mycket som idag.
Eller jo, det är klart jag har, men det känns som om jag har ätit 5 kilo mat.

Steg ett mot ett friskt liv är taget.
Mamma tittade på mig på cafét och sa stolt "Jag har saknat att se dig äta bakverk. Jag kommer få min dotter tillbaka".
Det kändes så underbart.

Vi såg även "I taket lyser stjärnorna". Satan i gatan vad jag grät. Vacker, men tragisk.
Nu ska jag och min feta svällande mage kolla på TV och vila.
Imorgon bitti får jag äntligen äta min älskade ostmacka!

Jag ger upp till slut
Jag abdikerar nu

Jag är trött på att leva såhär. Jag VILL INTE leva så här.
Därför ger jag härmed upp drömmen om den perfekta kroppen. Från och med nu tänker jag inte träna tills jag gråter av smärta (kul att jag har hunnit sabba både mitt knä och min fot tack vare min ätstörning), jag tänker inte räkna kalorier i allt, jag tänker inte ljuga för mina föräldrar om mat.

Jag tänker bli FRISK. Det kommer vara sjukt jobbigt men jag får se det som en rolig utmaning.
Idag tänker jag äta på café och jag ska ta något riktigt onyttigt. Sen ska jag och mamma gå ut och äta, och då ska jag ta en baguette. Och jag tänker INTE ha ångest över det. Så det så!
Förhoppningsvis stöttar ni mig, och om inte så fine, då ska jag klara den här skiten på egen hand.